Reflektion - Jessika Nielsen

Min första tanke gå tillbaka till när vi i vår studiegrupp satte oss ner för att arbeta med vår storyline. Jag hade jätteroligt. Vi målade och limmade och idéer bollades fram och tillbaka och i slutändan gick vi ifrån grupparbetet med en produkt som jag tror alla var nöjda med.

På samma sätt kan jag se framför mig hur man kan få förskolebarnen engagerade och involverade. De flesta barn tycker om berättelser och sagor och att kunna arbeta på det sätt som storylinearbete erbjuder kan liknas vid att man gör en berättelse tillsammans där man löser olika uppdrag. Man producerar allt som behövs till berättelsen och barnen kan återkoppla till det man lärt, det man tyckte var svårt och det man vill fortsätta med. Falkenberg och Håkonsson (2004) konstaterar att med en bra grund kan ett storylinearbete vara över lång tid och sträcka ut sig i olika riktningar i tid och rum, och det är lätt att se bara under den korta tid som vårt storylinearbete varade.

Lpfö98 (Skolverket. 2016) talar om för oss att man på förskolan skall arbeta med olika aspekter av hållbar utveckling. De 17 globala målen (Landin, 2016) ger oss här mycket utrymme och idéer, men det kan ändå kännas som ett stort ämne som kan verka svårbegripligt för förskolebarn. Har man då däremot rätt fokus och använder sig av storylinemetoden kan jag nu se fler och fler möjliga scenarion. Landin (2016) menar att när man låter barn använda sig av sin fantasi ger man dem tanken att de också kan vara med och förändra världen. Om man t.ex. ser på hur man tänkte sig framtiden för hundra år sedan, så var en del idéer alldeles häpnadsväckande, och ändå är det vår verklighet idag.

Ärlemalm-Hagsér (2012) säger att vi måste problematisera och göra problem och utmaningar synliga för barnen för att de ska kunna känna sig delaktiga i sin framtid. Här igen framstår Storylinemetoden som en vinnare när man skall välja arbetsmetod. Det blir lättåskådligt för barn när man handfast kan problematisera och lyfta fram olika lösningar på den uppgift man har framför sig. Olika förslag kan testas och resultat kan sammanställas med hjälp av diagram, foto eller liknande för att man sedan skall ha något att gå tillbaka till för repetition.

Precis som Engdahl, Karlsson, Hellman och Ärlemalm-Hagsér (2012) hävdar tycker även jag att genom att kunna arbeta med olika gruppkonstellationer och med olika antal barn kan man få en variation av vem som lär sig vad och med vem. Kunskaperna har då möjlighet att sprida sig som ringar på vattnet och förmedlas vidare i form av lek och igenkännande utanför själva storylinesessionerna.